Okategoriserade

Tid för reflektion

På senaste tiden har det känts svårt att skriva. Som om tankarna flyger runt utan att komma till rätta, som om orden inte vill bilda meningar när jag väl sitter vid tangentbordet. Jag tror det kan bero på att det ständigt är så mycket som händer runt omkring, så många nya intryck som ska bearbetas. Jag bestämmer liksom inte själv när jag vill ta en paus och gå undan, och när jag väl får en stund för mig själv är det svårt att tvinga ner tankarna i skrift. Lösningen brukar vara att sätta sig ner, på en någorlunda rofylld plats, och bara skriva. Först ett ord som sedan följs av ett till och ett till som till slut blir till meningar och vips så känner jag mig lite lättare inombords.

De senaste dagarna har gått åt till att reflektera över min resa och vad jag gör här. Vad jag har upplevt och vad jag vill att nästa steg ska vara. När jag ser tillbaka på mina snart 4 veckor i Melbourne (helt sjukt att det gått så fort) så ser jag första veckan en rätt så osäker resenär hela vägen från Sverige, som undrar litegrann vad hon gett sig in på. Tanken att bo på ett hostel med en massa okända människor, att dela hem med alla dessa utan något som helst privatliv, skrämmer henne. Samtidigt känner hon sig extremt liten i en extremt stor stad. Detta fascinerar henne. Hon känner sig fri, som om allt är möjligt här i världen. Hon älskar det. Allt eftersom veckorna sedan går känner hon sig mer och mer hemmastadd, hon märker att de flesta kan relatera till hennes känslor, upplevelser och intryck. Som att vi alla är ett och vi hjälper varandra. Hon känner sig trygg. Hon känner sig redo att gå vidare, mot nya äventyr, nya platser och nya intryck.

-Viktoria

 

Lately, it’s been hard for me to write. As if my thoughts are flying around in my head without settling down, as if the words don’t want to come together as sentences when I sit down by the keyboard. I think it may be because of everything that’s going on around me constantly, so many impressions that need to be processed. I don’t have the same control over when I can take a break and withdraw, and when I eventually have a moment to myself it’s difficult to force my thoughts to turn into words. The solution is usually to just sit down in a fairly calm place, without further thinking, and just write. First one word, fallowed by the next, and the next, and eventually they all together form sentences and I feel lighter inside.

The last few days I have been doing a lot of reflecting, on my journey and what I’m doing here. What I’ve experienced and where I want to go next. When I look back on my first 4 weeks (it’s insane that time has passed so fast), I se during the first week a fairly insecure solo traveler all the way from Sweden, who’s wondering what she got herself into. The idea of living in a hostel along with a bunch of strangers, to share a home with them without any privacy what so ever, frightenes her. At the same time, she feels extremely small in an extremely big city. It fascinates her. She feels free, as if anything is possible in this world. She loves it. As the weeks passes by, she feel more and more like home, she notices that most people around here can relate to her feelings, experiences and impressions. As if we are all one and we all help each other. She feels safe. She’s ready to move on, towards new adventures, new places and new impressions.

-Viktoria 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *