Okategoriserade

Möt slisket, stalkern och masturberaren på gatan

Jag känner en enorm frustration inombords denna måndagskväll och jag skulle vilja förklara varför genom att dela med mig av tre olika incidenter som inträffat under dagen idag: 

1. Solen skiner, det är 33 grader varmt och jag bestämmer mig för att gå till parken för att sola. Jag lägger ut en filt på gräset, tar av mig sandalerna och sätter mig ner. Jag gräver i min väska efter solkräm för att smörja in mina axlar som fortfarande bränner av gårdagens sol. För att komma åt tar jag tag i linnet jag har på mig och drar det över huvudet och sitter sedan där på min filt i bikiniöverdel och höga shorts. Jag ser i ögonvrål en man komma körandes med en permobil, han kommer närmare och kör från gångvägen ut på gräset och närmar sig den plats där jag sitter. Jag tar lite av solkrämen från tuben i handen för att smörja in min ena axel då ser jag att han har stannat till med permobilen ca 3 meter ifrån mig (det är en gigantisk park vi befinner oss i så det finns gott om utrymme). Han backar till sitt fordon så att han är vänd mot mig. Jag ser detta fortfarande i ögonvrån och tänker att han väl har sina själ till att parkera just där han parkerat, det är en offentlig plats så han får väl parkera vart han vill. Jag börjar smörja krämen på min svidande axel och lägger märket till att mannen i permobilen inte verkar göra mer än att sitta där samtidigt som han tycks titta åt mitt håll. Jag sneglar över axeln och möter då en intensiv blick. Vi ser på varann en kort stund tills jag viker undan blicken. Jag vrider huvudet tillbaka, slutar smörja in mig och låtsas rota efter något i min väska igen samtidigt som jag känner mig mer och mer obekväm. Efter att ha rotat en stund så sneglar jag över axeln igen för att se om han fortfarande tittar på mig, och återigen möter jag hans stirriga blick. Denna gång finns också ett obehagligt, snett flin över hans mun. Hastigt tar jag då på mig mitt linne igen, packar snabbt ihop mina saker, viker ihop filten och lämnar platsen.

2. Jag stötte ihop med ett gäng australiensare igår, då jag reser ensam var det såklart skoj att träffa nya människor och stifta nya bekantskaper. Alla la till varandra på Facebook ifall vi skulle få lust att hitta på något ihop i framtiden. En kille i det här gänget visade sig vara intresserad, han förklarade att han ville bjuda ut mig på middag idag. Jag förklarade för honom att det inte går då jag redan har sällskap. Jag gick hem tidigt den kvällen. Då även han hade lagt till mig på Facebook så dröjde det inte länge efter det att jag kommit hem förrän notifikationerna på messenger-appen började poppa upp. Det var texter som antydde saker om mitt utseende, min kropp, hur gärna han ville bjuda ut mig på middag. Jag ignorerade hans meddelanden. Idag skriver han igen, föreslår en restaurang och när vi ska ses. Jag får en obehaglig känsla i kroppen och förklarar återigen att jag inte är intresserad, att jag har sällskap hemma i Sverige, tack men nej tack. Han kommer med ytterligare invändningar. Jag fortsätter ignorera. Han fortsätter att skriva. Och skriva. Och skriva. Om hur han tycker att jag är löjlig som inte bara kan ses en sväng, tycker jag var orättvis som inte svarar. Han blir mer och mer aggressiv i sin ton, mer och mer påstridig. Vi skulle minsann ses. Till slut blockade jag honom. Varför hörde han inte bara på mina ord: att jag inte ville?

3. Sushi känns som en bra middag idag. Jag går längs gatorna i city, förvirrad och solstingad, mot en sushirestaurang som jag passerat ett par gånger tidigare och därför visste var den låg. Väl framme visar det dock sig att de inte har avokadosushi som jag ju är så sugen på. Jag tar istället upp min mobil, öppna google maps och söker på ”Sushi Melbourne”. Detta resulterar i att en mängd röda pluppar dyker upp på en karta av staden och jag börjar vandra mot en av dem. När jag anländer till den närmsta röda pluppen på kartan visar det sig att de har stängt. Likadant med nästa plupp. Och nästa. Och nästa. Femte pluppen ser jag på håll att det lyser i fönstren hos och tänker ”Yes, äntligen!”. Jag har gått länge nu och börjar bli riktigt hungrig. Efter att ha köpt med mig en låda sushi som såg ut att ha legat lite för länge i kyldisken på take away- restaurangen, vandrar jag vidare längs med huvudgatan. Jag tänker att jag ska passa på att köpa mig ett nytt sim-kort med ett australienskt nummer så det inte blir så dyrt att ringa och surfa när jag är här. Skylten ”TELSTRA” lyser blått en bit bort på gatan och jag blir glatt överraskad då det just precis i den butiken där det garanterat finns det sim-kort jag behöver. När jag nästan är framme vid dörren till butiken kliver jag nästan över en man som till min förvåning ligger mitt på gågatan. Jag tittar ner på honom och möter hans blick, min första tanke är att det måste ha hänt något. Sedan går min blick från mannens ögon, ner till överkroppen och till sist ner på underkroppen. Jag ser då till min förvåning att han inte har några byxor på sig, de är neddragna till anklarna. Jag ser att han med sin högra hand håller ett stadigt tag om sin penis, att han för handen fram och tillbaka över sitt stånd samtidigt som han ger ifrån sig kvidande ljud. Jag backar chockerat undan och rusar därifrån med en äcklad känsla i kroppen. Den där blicken. Jag ville bara hem. Hem och duscha, krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Den intensiva hunger och längtan efter den sushi som jag kämpat i över en timme med att få tag i, är som bortblåst.

Detta är ett utdrag från min dag idag, en helt vanlig måndag. Ett dreglande slisk på en permobil, en Facebook-stalker och så har vi ju såklart den onanerande gatustenen. Händelser likt dessa är såklart inget som sker varje dag i just den här utsträckningen, men jag kan med all säkerhet säga att det händer något i samma kategori dagligen. Och det drabbar inte bara mig, det drabbar alla kvinnor. Att bli förtryckta på liknande sätt som jag blev idag är, förfärligt nog, vardagsmat för oss kvinnor. Vi är vana att ta blickar och kommentarer när vi går längs en gata i stan. Vi är vana att någon blir lite för närgången på krogen utan vår tillåtelse. Vi är vana att inte bli förstådda när vi säger nej, men hur svårt kan det vara? Ett nej är väl alltid ett nej?

Dessvärre verkar inte alla se det som en självklarhet då vi befinner oss i ett samhälle fyllt med normer som visar sig i form av förtryck, där vi kvinnor tvingas se åt ett annat håll, ignorera, låtsas som att det är inget som pågår utöver det normala. När något väl händer, en kommentar, en blick, läggs allt för ofta skulden på oss. Vi hade kunnat klä oss annorlunda, vi hade kunnat bete oss annorlunda. Jag är så trött på att se åt ett annat håll och rätta mig efter attityder, att backa och blunda, att vika ihop filten och gå därifrån medan permobilen kanske åker åt ett annat håll och utsätter en annan kvinna för förtryck. Att psykopaten på Facebook letar upp någon annan att stalka. Alla andra som gick förbi mannen på gatan med handen om sitt kön. Vilka sorts sår skapas då hos de andra, förutom jag, som utsätts? Jag är så trött på att vara överseende, att acceptera den här sortens beteenden och kränkningar som kvinnor får utstå var dag.

För faktum är att det är vi kvinnor som drabbas. Och vi drabbas hårt. Återkommande bemötanden av den här typen av nämnda händelser påverkar självfallet synen på oss själva och vår sexualitet. Ska vi inte få vara fria som individer och i vår egen sexualitet? Svaret på den frågan är såklart ett rungade JA, det verkar de flesta hålla med om. Men det de flesta verkar ha missat är att ansvaret till att detta blir verklighet ligger hos oss alla. Alla måste göra sin del, och göra det nu. Vi kvinnor behöver stå upp för oss själva, säga ifrån, vägra acceptera sexism och kränkningar. Men framförallt så behöver männen steppa upp, visa att ni inte heller tolererar det som vi ser kvinnor drabbas av dagligen över hela världen. Göra era röster hörda och säga ifrån. Se till att det inte är ni som ger den där sexistiska blicken eller slänger ur er den där kränkande kommentaren. Och ser eller hör ni att en eller flera i grabbgänget ägnar sig åt olämpliga hintar åt tjejgänget längre fram i krogkön, säg ifrån! Stå upp för er själva, stå upp för oss. Det är dags nu.

-Viktoria

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *