Okategoriserade

Den obehagligt bekväma offerkoftan

Till naturen är vi människor konstruerade på ett sätt som gör att vi söker oss till, noterar och fokuserar på de saker som orsakar (eller riskerar att orsaka) problem eller hinder i våra vardagliga liv. Tanken med sökandet efter dessa ”potentiella svårigheter” är att det i slutändan ska göra livet lite enklare genom att vi på så sätt kan detektera problemen, göra något åt dem, för att sedan i framtiden kunna undvika dem. Så är vi genetiskt utvecklade (kalla det ”survival of the fittest” om du vill). Detta tankesätt låter ju klokt och genomtänkt, men när fokuset övergår till saker som är är irrelevanta, så kallade ”problem”, där ett försök att faktiskt lösa eller förändra den upplevt negativa situationen inte är aktuell. När dosen av fokus på det negativa tar över vardagen och de val som görs i den, är det inte längre ett bra tillvägagångssätt för skapa en enklare, bättre och mer trivsam vardag. Varken för individen själv eller de runt omkring.

Är det något jag har svårt att greppa så är det just när saker och ting vrids till imaginära problem eller hinder i människors liv. När detta beteende präglar en individ till helt orimliga nivåer för att sedan läggas över på andra runt omkring genom uttryck av klagomål och kritik, i syfte att antingen lyfta sig själv eller som en ursäkt för att inte göra något åt saken. När folk talar om hur saker och ting i deras liv ständigt går emot dem, hur de inte kan göra ett smack åt det, att de är maktlösa inför sina egna öden. Detta kan vara allt från det odrickbara kaffet på jobbet till att man inte är där man vill på karriärstegen. Vips så har den där stickande, trånga offerkoftan åkt på, utan att ens personen i fråga kanske är medveten om det.

Att få ta en stund till att oja sig över att livet inte riktigt (eller inte ens i närheten) går som man tänkt, att saker och ting känns som ett rent h*lvete just nu, måste få vara okej. Det är mänskligt och därmed måste det få vara okej. Vi behöver ventilera våra tankar och känslor just för att få nya perspektiv och få motivation att resa oss upp igen och ta nya tag. Det är just där det kanske fallerar för många, kanske känner vi oss lite för bekväma för att vilja resa oss upp och ta tag i saker. Offerkoftan var kanske inte så dum ändå… Kanske har det till och med blivit till en ovana hos några. Det blir ju dock så otroligt skevt och fullständigt ohållbart om vi vandrar runt på vår jord och för över ansvaret för våra egna liv på allt och alla runt omkring. För faktum är ju att den som har makten över våra liv, är vi själva. Vi själva styr över det och ingen annan. Det är ju det som är så fantastiskt. Borde vi inte ta vara på den möjligheten då? Det är alldeles för lätt att skylla sina egna motgångar på yttre omständigheter, till exempel vad som har hänt i det förflutna som gjort att vi hamnat där vi hamnat. Faktum är ju att det förflutna är något som redan har hänt och därmed kan vi inte göra något åt i nutid, hur mycket vi än skulle vilja, vilket gör det lönlöst att tänka på sätt likt: om det ändå vore på det där sättet… om jag ändå hade det där livet, eller den där personligheten, eller de där pengarna, då hade jag minsann… Nej, det funkar inte. Att skylla på omgivningen, vad som har skett en gång i tiden eller vad som sker här och nu, är inte effektivt om man vill komma framåt i livet. För så fort man gräver i garderoben efter offerkoftan blir i slutändan den stora förloraren koftbäraren själv. Den som förlorar störst på att utnämna sig själv till ett offer, är offret själv.

Förutom att detta synsätt påverkar en själv i allra högsta grad, påverkar det också människor i ens omgivning. För vem orkar i längden med att lyssna på lönlösa ursäkter och önsketänkande om att saker och ting vore annorlunda, bara för att slippa ta tag i livet och dess drömmar. Ursäkter vars betydelse är nonsens, illusioner som hindrar oss från att kunna leva det liv vi egentligen skulle vilja leva. Att ta denna rykande gryta av gnäll och tankar om självbilden som offer, och hälla den över andra människor, kommer i sin tur göra att de inte stannar kvar i umgängeskretsen länge till (förutom de som har samma mindset såklart, de kommer att hålla sig i närheten). I ett umgänge borde man väl istället fokusera på de bra grejorna som ger ett konkret utbyte av samtalen, till exempel att bolla idéer, inspirera och motivera varandra, lyfta varandra och det bästa i oss. Tänk om vi kunde lägga vår energi där istället för att fokusera den på vardagens alla motgångar och hur vi inte kan eller kommer göra något åt dem. Det som gör mig särskilt frustrerad att höra på när människor som besitter talang, ambition och vilja, men som ändå står helt stilla och trampar i ett träsk som de sjunker djupare och djupare ner i, just p.g.a att de inte tar tag i saker och skyller på yttre omständigheter som de tror dig vara omöjliga att lösa för att de ju är “offer” för en miljö som de inte kan påverka.

Sanningen är att vi alla har förutsättningarna att lyckas, allt handlar om vad vi gör med våra liv och de verktyg vi är välsignade med att få i och med att vi ju har fått livet självt. Människor har startat med ingenting och ändå lyckas skapa det liv de velat leva. Därmed kan vi konstatera: vill man att något ska bli gjort så får man se till att göra slag i saken på egen hand. Gör något åt det, stå upp för er själva och era val, det är bara ni som bestämmer vart just ni hamnar i slutändan. Tro för bövelen inte att ansvaret ligger hos någon annan än er själva. Och visst är detta sätt att tänka ganska uppfriskande? Det blir plötsligt väldigt enkelt när man har tankesättet: Jag är den enda som kan få det jag drömmer om i livet att hända, jag har makten. Därmed är det bara att börja i någon ände och jobba sig mot det man vill. Man blir då plötsligt rätt så ostoppbar. 

-Viktoria

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *