Okategoriserade

När PMS-monstret plötsligt tittar fram…

Han skrev någon gång under dagen att han skulle bli sen hem, han skulle jobba sent och sedan hämta sin bror och en till på flygplatsen. Jag såg fram emot att få vara själv en stund efter en tolv timmar lång arbetsdag och gick därför hem med ovanligt lätta steg. När jag kommer hem tar det dock inte många minuter förrän det ringer på mobilen, det var han. Med ett irriterat ryck tar jag telefonen i min hand och svarar med en entonig röst. Han sa att planet hade landat tidigare än han trott och att han strax skulle vara hemma. Fan, kan han inte bara låta mig vara ifred någon gång? Det är min spontana tanke. Jag svarar något lika entonigt som sist jag öppnade munnen. Jag vill explodera. Han är på Willys och undrar om jag behöver något därifrån. Jag suckar för mig själv och går med barska steg fram till kylen och sliter upp dörren. Vi behöver sallad. Han undrar vilken typ av sallad. Jag säger åt honom att ta det gamla vanliga (hur svårt ska det behöva vara?). Han undrar om det var något annat vi behöver. Men vafan. Ja, vi har faktiskt slut på veganska hamburgare. Men det kan vi väl göra själv, tycker han. Nej, nu får det vara nog. Nu räcker det. Jag upprepar mig bara: vi har slut på veganska hamburgare och behöver fler. Han okejar. Mitt samvete börjar jaga på mig lite och jag sa att vi kan göra egna också men att det kan vara skönt att ha färdiga hemma om vi inte har lust att laga från grunden någon dag. Lite för informativt och stelt, även om jag försöker låta vänlig och släta över mitt plötsliga dåliga humör. Han fattar vinken och samtalet är avslutat fem sekunder senare.

 
Jag slänger i mig min mikrovärmda mat efter att vi lagt på. Jag skyndar mig då jag inte vet hur länge till jag ska få ”matro”, sedan skyndar jag mig att göra en matlåda till mig själv som lunch nästkommande dag. Några minuter senare hör jag nyckeln vridas om i låset i ytterdörren och ett svagt ”hallå?” hörs ifrån hallen. Jag går honom tillmötes och försöker mig på ett flin. Hälsar vänligt och lite halv-tjeckt sådär, utan att lyckas särskilt bra. Jag sätter mig sedan vid köksbordet och pillar på min laptop, utan att ägna så mycket energi åt att samtala medan han packade in varorna i kyl och frys. Några meningar kostar jag på mig, undrar över hur hans dag har varit och saker i den stilen, innan jag tar min mobil och min laptop och går in i sovrummet för att lägga mig i sängen och skriva några rader. Han börjar slamra där ute i köket. Onödigt högt tycker jag. Vad håller han på med? Jag tycker han stampar onödigt hårt när han går också. Herre jösses, kan han inte gå som en normal människa? Slammer slammer. Jag försöker koncentrera mig på skrivandet men det är svårt. Irritationen är för stark inom mig. Jag hör hur han går ut på balkongen för att göra något. Slammer. Jag hör en tändares klickande läte, två eller tre gånger. Jaså, har han börjat röka igen? Undra om det är på grund av mig. Efter en stund kommer han in i sovrummet där jag sitter med min laptop i knät. Vad fan vill han nu då? Han informerar mig om att han riggat upp vattenpipan i solen på balkongen, att jag är välkommen att göra honom sällskap om jag vill. Han säger det med en vänlig, lättsam ton. Jag svarar då automatiskt med en lika vänlig och lättsam ton, att det vill jag såklart gärna. Jag ska bara skriva klart först. Ta din tid, svarar han.

 

– Viktoria 

1 reaktion på ”När PMS-monstret plötsligt tittar fram…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *