Personligt

I feberdimman…

Detta är tredje dagen jag är sjuk. En förkylning av den kanske strängare varianten. Men ändå bara en förkylning som jag tippar på är helt passé inom ett par dagar. Jag har annars mått väldigt bra under den senaste tiden. Livet har rullat på, som sägs. Tiden går något så oerhört snabbt dock och jag har inte tagit mig tid att skriva över huvud taget. Detta tycker jag är väldigt synd då jag mår väldigt bra av att skriva. Det är inte det att jag inte fått infallen, nej då, jag känner ofta att jag vill få ner mina tankar i ord. Men när jag ska till och låta fingrarna flöda över tangentbordet får jag en olustig känsla av att orden inte kommer att räcka till, att min förmåga inte räcker till att beskriva det som försiggår i mitt huvud på ett rättfärdigt sätt, eller att jag ska missa något som missgynnar resonemanget till att ta ut sin rätt. Jag vet att detta i själva verket är nonsens, att det inte har någon som helst betydelse, att det räcker att få ner bara så en bråkdel i text för att skapa en terapilikande effekt.

Livet rullar som sagt på, med kugghjulsliknande mekanik. Jag känner mig tillfreds i den runtinmässiga vardagen, samtidigt som jag längtar efter att få röra till den. Längtan efter att få sätta mig på det där planet i augusti mot en för mig okänd kontinent, med en väska packad med enbart det mest nödvändiga, utan några som helst förväntningar om vad som komma skall. Den längtan har kommit att bli nästan outhärdig. Men den dagen kommer, jag vet ju det. Tills dess vill jag ta vara på det jag har här. Ta vara på sommaren som nu till slut har infunnit sig, hindra den från att jäkta förbi i all sin hast till att bli till en kallare, allt gråare höst. Nej, nu vill jag göra allt i min makt för att stanna upp, få tiden att löpa så långsamt som jag förmår, innan nya tider närvarar.

– Viktoria

1 reaktion på ”I feberdimman…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *