Personligt

En fluga i spindelväv

När ångesten slår till, är jag fast likt en fluga i spindelväv. Hur jag än kämpar, kommer jag inte loss. Jag är fast. Jag iklär mig flera lager kläder, tjocka tröjor och stickade sockor, som i ett försök att skilja världen från mig själv. Men det går inte, världen är mer påtaglig än någonsin. Verkligheten gör sig påmind likt örfilar i ansiktet. Gång på gång.

Paniken smyger sig på, vad är det som händer? Klumpen i halsen, knuten i magen. Det här är inte jag. Hjärtat bultar. Andan i halsen. Kroppen är spänd. Fingrarna skakar. Jag försöker sysselsätta mig med sådant som i normala fall gör mig tillfreds. Jag städar tills det inte finns en tillstymmelse till dammkorn kvar. Jag möblerar om. Sorterar mina saker. Rensar. Som maniskt. Men klumpen i magen vägrar försvinna. Gråten i halsen är fortfarande kvar. Jag börjar ifrågasätta allt i mitt liv. Hur hamnade jag här, vart är jag påväg? Har jag gjort rätt val, är min plan realistisk? Och vad händer sen? Tänk om jag misslyckas?

Även om jag vet att dessa skrämmande, tärande känslor bara är tillfälliga. Även om jag vet att jag kommer vakna upp imorgon eller i övermorgon och må bra igen. Ångesten kommer vara som bortblåst och livet kommer att leka igen. Spindelväven blir till ett minne blott. Även om jag är väl medveten om allt det där, är det så svårt, så svårt så svårt, att tänka sig ett lugn mitt i denna orkan av känslor och tvivel.

– Viktoria

When the anxiety hits me, I’m stuck like a fly in a spider web. Regardless how hard I’m fighting it, I wont get loose. I’m stuck. I dress myself in multiple layers of clothes, thick sweaters and knitted socks, as in an attempt to differentiate myself from the world. But it doesn’t help, instead the world is more tangible than ever. The reality is still present, and it hits me like resounding slaps in my face. Again and again.

The panic sneaks up on me, what’s going on? The lump in my throat, the fist in my stomach. This isn’t me. A pounding heart. Breathless. A tense body. Fingers shaking. I’m trying to kill time by doing things I know would make me satisfied in normal cases. I clean until there’s not a single speck of dust left. I’m refurnishing. Arranging my belongings. Like manic. But the fist in my stomach wont go away. The tears keep burning in my eyes. I’m staring questioning everything about my life. How did I end up here, where am I going? Did I make the right choices, is my plan realistic? And what happens next? What if I fail?

Even though I know that these awful, tearing feelings are only temporary. Even though I know that I’m probably gonna wake up in the morning, or the day after, and feel better. The anxiety will be blown away and life will be good again. The spider web will be nothing but a memory. Even though I’m well aware of all that, it’s hard, so hard so hard, to imagine peace in the middle of this hurricane of emotions and doubt. 

– Viktoria 

1 reaktion på ”En fluga i spindelväv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *